Träningsläger

Jag försöker åka på träningsläger så ofta jag bara kan. Jag gillar känslan på vägen till träningen, när jag vet att jag har många timmars träning framför mig, och att jag förhoppningsvis kommer att lära mig nya saker, eller åtminstone få nya infallsvinklar på gamla saker. Det är ju inte heller alltför ofta som möjligheten att träna för toppinstruktörer i diverse stilar uppenbarar sig. Många av mina bästa träningsminnen kommer från olika läger jag har deltagit på, och känslan att få vara Uke åt Willem "Uncle Bill" de Thouars är något varken jag eller mina skenben aldrig kommer att glömma (förutsatt att jag klarar mig från att bli senildement). Eller känslan när Guro Steve Lefebvre utsåg mig till testdocka för ett stort antal väldigt smärtsamma stickgrapplingtekniker. Steve hade i alla fall den goda smaken att under seminariets andra dag skona min blåslagna högerarm för att istället ge sig på den vänstra. När jag läser det jag precis har skrivit verkar det inte bättre än att jag har nån liten masochistisk läggning som ligger dold i min personlighet. Jag tror dock att många av er som läser faktiskt kan relatera till den lycka som man faktiskt kan känna när man under en träning får någon form av aha-upplevelse (jag vet inte om jag vill kalla det för upplysning, men vid närmare eftertanke så.....) som gör att man ser saker på ett sätt som man kanske inte tänkt på förut. Ofta kanske denna insikt kommrer långt efter, men helt plötlsligt kanske tanken kommer, den tanke som gör allting så enkelt och självklart. Nä, nu känner jag att det börjar bli lite väl mycket flum över den här texten. Det jag vill ha sagt är att det är kul, bra och nyttigt med träningläger. Dessutom lär man ofta känna massa nya sköna människor som ofta blir vänner för livet. Tyvärr så har det varit väldigt tunsått med träningsläger för min del det sista året, men när jag såg reklam för viking camp 2007, som anordnas av KENPO självförsvarsstudio, som i år får besök av ett antal prominenta FMA-profiler så kände jag att jag verkligen ska försöka komma iväg på detta. Så om du är i Norrköpingstrakten 27-29 april så tycker jag att du ska försöka ta dig tid att gå på detta arrangemang. För min egen del så räcker det att få möjlighet att träna för Suro Emanuel Hart, en av de högst graderade utövarna inom Inayan Escrima. Jag har ju tidigare haft glädjen att få träna för Jon C Ward, en annan instruktör inom Inayan Escrima, och det gav definitivt mersmak. Eftersom jag dessutom kommer att ha tillfälle att träna för Jon på IKAEFs summercamp i Tyskland så kan Norrköping bli en suverän uppvärmning.

En dementi och lite osannolika klipp

Jag får nog revidera min åsikt om tidningen Fightlife, som jag skrev om för några inlägg sen, en smula efter att ha införskaffat den senaste utgåvan. Det är med sorg i hjärtat som jag kan konstatera att de fortfarande inte sparkat ut de personer som skrivit film- och spelrecensionerna i tidningen. Inte nog med att de recenserar filmer och spel som funnits ute i handeln och på biograferna under väldigt lång tid, längre än vad som kan motiveras av eventuell pressläggningstid osv. (ärligt talat, Fightlife, hyr ni recensionsexemplaren på den lokala statoilmacken eller vad?), recensionerna är uppenbarligen nedplottrade av personer som inte har grundläggande kunskaper i film respektive spel eftersom mängden analys av materialet är lika med noll. Det minsta man kan begära av en recensent är att denne ska vara något så när insatt i kulturformen som denne recenserar. Vad gäller reportagen tycker jag att det påfallede ofta är väldigt många bilder och väldigt lite text, vilket ju innebär att den som skrivit artikeln inte har gått in på djupet i det ämne som den skriver om, bara skrapat på ytan. Och ytlighet är nog det största problem som Fightlife i dagsläget har. I sin iver att definiera vad man från redaktionshåll uppfattar som en "fightinglivsstil", tappar man de djupare och mer intresanta aspekterna av kampsportsträning för att istället ge ett oerhört splittrat och ytligt intryck, på gränsen till oproffessionellt. Den känsla jag får idag när jag läser tidningen är att det är inte är en redaktion som står bakom utan ett kompisgäng som får ge ut en tidning.

Nu till något roligare. Ibland så händer det att riktiga fighters tillåter sig att få stryk av låtsasfighters. Det kanske inte är en så vanlig händelse i verkliga livet, men i filmens värld är det desto vanligare. Jag tänkte att jag skulle visa två klipp på sådana händelser. Först ut är Jet Li som spöar ett stort antal MMA-fighters, med Tito Ortiz i spetsen, i Cradle 2 the Grave. I verkliga livet antar jag att förhållandena skulle behöva vara omvända för att lille Jet skulle ha en chans mot Tito.



Näst ut är nuvarande tungviktsmästaren i UFC, Randy Couture, som får lite smisk av allas vår idol, Steven Seagal i Today You Die. Hur många blekfeta Steven som skulle behövas för att rå på Randy vill jag inte ens tänka på.



Hör gärna av er om ni känner till flera klipp där fighters får på skallen i filmens värld, jag tycker att de är roliga i all sin surrealism.

Nya flöden

Nej, det här inlägget kommer inte handla om några mystiska Chi-flöden eller liknande utan om de allt vanligare RSS-flödena. Jag har lagt till RSS-flöden från Fightermag och Sherdog, så om allt fungerar som det ska så kommer nyheter från dem att löpande uppdateras i spalten till vänster.

MMA vs. TMA

Under senare tid när jag följt diskussionen på ett antal svenska kampsportsforum så har det ofta väldigt starkt uttryckts kritik mot stilar som påstår sig ägna sig åt självförsvarsträning. Kritiken, som då ofta kommer från MMA-håll, sträcker sig från saklig kritik som att det faktiskt är väldigt svårt att lära ut självförsvar till mer osakliga tankegångar, som t.ex. att en stil är helt värdelös eftersom den inte funkar i buren/ringen. Till och med Fighters krönikör Andreas Bruzelius yttryckte ganska osaklig och inte helt logisk kritik mot TMA i senaste utgåvan.
Hur ser DU på den eventuella konflikten mellan de moderna stilarna som ofta menar att "pjamasstilarna" ofta mer eller mindre är bluff? Hör gärna av dig till mig med din syn på saken.

När jag ändå är inne på ämnet kampsportstidningar så kan jag med glädje konstatera att både Fighter och Fightlife har förbättrat sin kvalitét ganska rejält. Förut var båda tidningarna, enligt mig, fyllda med alltför mycket innehåll som inte relaterade till det som jag ville läsa om i de båda tidningarna, artiklar rörande kampsport och träning. Ofta var tidningarna, framför allt Fightlife som alltid befunnit sig ett steg efter Fighter i kvalitet, istället fyllda med recensioner på halvårsgamla tv-spel, undermåliga musik- och filmrecensioner (Hong Kong rullar ÄR överskattade, och vajereffekter är töntiga) med en tydlig hellre-än-bra-stämpel och skitnödiga kvasimacho repotage till synes helt utan relation till fightvärlden. På senare tid tycker jag dock att de båda tidningarna har bättrat sig och givit oss mer av det vi vill ha: Träning, fighting och alla härliga personligheter som figurerar i kampsportsvärlden. Bra jobbat, mer av den varan.

Till sist vill jag ge en länk till en sida som beskriver en träningsmetod som kallas för tabata-intervall, och som sägs vara ruskigt jobbig men samtidigt väldigt tidseffektiv. Korrekt utförd tar övningen bara 4 minuter plus uppvärmning och nedvarvning. Säg inte att jag inte varnade dig....

Sparta

Det verkar vara inne med Sparta för tillfället. I dagarna hade filmen 300, som utspelar sig vid slaget om Thermopyle år 480 f. kr., premiär. Även om filmen verkar välgjord så har jag från de trailers jag sett på nätet fått intrycket att huvudrollsinnehavaren Gerard Butler verkar lite väl skitnödig när han levererar sina repliker. Några muskelavslappnande tabletter kanske skulle locka fram lite karaktärsskådespeleri, något som jag misstänker att denna rulle lider ganska kraftig brist på. Och tydligen så visste inte spartanerna vad en rustning var eftersom de verkade föredra att fightas i Y-frontkalsonger och Stålmannen-slängkappor med inoljade och renrakade bringor. Inte för att filmen gör anspråk på att vara historisk korrekt, men jag är övertygad att spartanerna inte såg ut som i filmen då det, om inte annat, lär vara ett ganska opraktiskt sätt att kriga på. Men det är inte nog med filmen om de gamla grekerna (eller ja, gamla spartanerna), nu kan du även vara lika hälsosam som dem. Kolla in Spartanhealth.com där du tydligen kan lära dig att äta och träna som en äkta spartan, med allt vad det innebär. Och vem vill inte det?

Black Dragon Fighting Society

Jag har ju, som jag nämnt ett antal gånger, lovat att jag ska hålla mig i från stilbashing. Vissa fenomen inom kampsportsvärlden kan jag dock inte låta bli att vara lite kritisk till, och det är de VÄLDIGT uppenbara Bullshidostilarna. För att se ett exempel på något som med stor sannolikhet är ett sådant fenomen så är det bara att gå in på Youtube.com och söka på Ashida Kim. Ashida Kim påstår sig lära ut Ninjutsu, men det är mer sannolikt att han bara är en övervintrad ninjaboomsninja som på något mystiskt sätt har lyckats slå mynt av att luri i folk att de verkligen lär sig något av honom. Antingen är hela grejen med honom ett väldigt välgjort skämt, ett lika välgenomfört bedrägeri, eller också så är det jag som inte ser storheten i det han gör. I mina ögon så har jag sett nybörjare som efter ca 2 veckors träning rör sig bättre än vad han gör. Men vem vill å andra sidan inte vara medlem i Black Dragon Fighting Society? Nåväl, jag lämnar det upp till var och en att avgöra kvaliteten på det Mr. Kim lär ut. Om inte annat kanske en och annan lärdom finns i hans smorda munläder eftersom han i vissa intervjuer sannolikt sitter och ljuger ihop saker i samma stund som han berättar dem.
Först ut är Kata Dante, som man måste kunna för att få vara med i Black Dragon Fighting Society (jag älskar att skriva det)



Här finns ett repotage som visar vilken farlig kille det egentligen är fråga om. Kolla t.ex. när han hugger sönder tidningen. Jag trodde dock att tidningen skulle delas på mitten om svärdet var vasst, inte gå av uppe i hörnen.

Enjoy

Äntligen tid att skriva.

Efter ett par hektiska arbetsveckor har jag äntligen tid att återuppta skrivandet. På grund av personalbrist på mitt arbete har jag i snitt utökat min arbetstid med ca 25 timmar i veckan de senaste veckorna, så när jag kommit hem har jag inte varit så sugen på att sätta mig framför datorn och skriva.
Inom MMA-världen har det hänt en hel del, dels Pride 33 som resulterade i ett antal oväntade resultat, och dels UFC 68, där Randy Couture att ta tungviktstiteln från Tim Sylvia, en prestation som inte många trodde att han skulle klara av.
Jag återkommer senare ikväll, nu ska jag avnjuta Kill Bill 2. Egentligen gillar jag inte fightscener modell Hong Kong-action, men just Kill Bill är så skönt gjord att jag inte kan låta bli att gilla den.