Finsk Discodans

Vad kan man säga? Världsklass helt enkelt....

Sök och du skall finna....

Efter att helt enkelt ha gått in på IKAEFs hemsida, så upptäckte jag att de redan lagt ut bilderna från summercampen i Tyskland, så passa på att njut.

Bilder från Viking Camp i Tylebäck

Bilderna från Viking Camp i Tylebäck ligger nu uppe
här. De är tagna av Stephen Rasmussen, en kanadensare som för tillfället huserar i Barcelona och som blivit en del av IKAEF-familjen. Hans hemsida hittar du här. Han var även med och plåtade massa sköna bilder från IKAEF-summercampen i Tyskland, så förhoppningsvis kan jag inom kort även lägga upp en länk dit.

Öppet brev till Idrottsminister Bo Ringholm

Bäste Idrottsminister.
Efter att ha läst om den tragiska händelsen med en ung fotbollsspelares död, som skildras i dagens Aftonbladet och Expressen så funderar jag om det inte kunde vara på sin plats med en undersökning om huruvida vi faktiskt ska tillåta fotboll överhuvudtaget. Eftersom du jobbade så ihärdigt med att lagstifta om ett tillståndskrav för att anordna kampsportstävlingar så borde det ju inte vara något problem att få igenom samma lagstiftning angående fotboll. Och varför stanna vid fotboll, det finns ju fler sporter som har orsakat dödsfall, motorsporter, ridsporter och orientering är de idrotter jag på rak arm kan komma på, men listan kan sannolikt göras mycket längre. Eftersom dessa idrotter inte är tillståndspliktiga, medan kamsporter i regel kommer att vara det så fort undantagsreglerna upphör att gälla vid årsskiftet, så borde ju det logiska vara att kamsporternas skadefrekvens, och nu även dödsfallsfrekvens borde vara märkbart större. Ursäkta Bosse, vad sa du? Är det inte så? Har det inte förekommit några dödsfall inom svensk kampsport? Och ändå så lagstiftar du emot det, man kan ju undra varför? Svaret på varför kan jag ge dig här och nu: Det handlar om moral och fördomar och det faktumet att vi har en idrottslig kulturelit främst bestående av sportjournalister som utan vidare tillåts definiera vad som ska räknas som idrott, och i deras lilla inskränkta värld så kan det inte vara idrott att slå på varandra, oavsett hur kontrollerade formerna är. På något konstigt sätt har man fått för sig att huvudsyftet med kamsporterna är att man ska skada varandra och att de därför är i behov av reglering. Det är med andra ord syftet (vilket man helt missuppfattat) med sporten och inte skaderisken som är det grundläggande skälet. Med den logiken skulle man lika gärna kunna förbjuda många av våra friidrottsgrenar eftersom de har sina grunder i mer eller mindre krigiska företeelser som t.ex. spjutkastning. All form av skytte borde ju dessutom bli föremål för reglering eftersom de lär ut viss vapenhantering, och syftet är ju att träffa målet (motståndaren?). Det är ju bevisligen dessutom så att många idrottsstjärnor inte kan avhålla sig från våldsamheter i vilket fall som helst, Henke Larsson klippte till (vilket jag iofs inte tror att han gjorde) en motspelare häromdagen, och Zinedin Zidane skallade en motspelare under VM-finalen. Vad är det som gör dessa handlingar mer accepterade än t.ex. att sätta en låg rundspark? Enligt min åsikt är det värre, eftersom det alldeles uppenbart rör sig om ensidigt våld som klart strider mot reglerna, men den signal som den nya lagen ger är att våldet på t.ex. fotbollsplanen trots allt är mer accepterat än det i ringen, trots att det rör sig om två helt väsenskillda företeelser. Jag kan ju bara kort även nämna att den integration som dessutom ofta sker med hjälp av kampsporterna ser man helt förbi. Om man gjorde en undersökning om vilka former av idrott som står för den största integrationen så är jag övertygad som att kampsporterna skulle hamna bland de bästa integrationsidrotterna.
Nej du, Bosse, det enda logiska är att du tar den ryggrad som det är omtvistat huruvida du har eller inte, erkänner att du drev igenom lagstiftningen på andra grunder än de som en lag ska vara baserade på, nämligen fakta och objektivitet, och ser till att få lagen upphävd. Annars har jag en känsla av att det finns ett gäng frustrerande kampsportare som i september månad kan använda sina demokratiska möjligheter att försöka få dig avsatt genom att rösta på det som för dig är den mörka (blåa) sidan.

MVH

Eric Lindholm

En chockerande kniv

Kolla in den här kniven, den kommer garanterat att ge dig en helt annan syn på knivförsvar. Tyvärr så tror jag dock inte att den är så värst användbar eftersom det är en ganska stor skillnad på att bli skuren i armen och få en stöt som skakar om hela kroppen. Enligt uppgift (jag har aldrig själv blivit allvarligt knivskuren) så kan man, om man har adrenalinutsöndring i kroppen, faktiskt undgå att känna om man blivit skuren. Flera personer vittnar om att de inte märkt något utan efter ett tag kännt något vått och upptäckt att de blivit skurna. Själv skulle jag nog kunna skaffa en sån här ändå, men då mest bara för att det är kul att plåga andra, och det är ju lite häftigt att ha en kniv som ger elstötar, eller hur?

Det är inte ofta jag blir förbannad över.....

...en händelse i fotbollsvärlden. Men efterspelet på Henrik Larssons så kallade knytnäve gör mig faktistk arg. Jag ska utveckla det hela mer senare, men jag kan bara säga att den fjolla som fick "slaget" och som på grund av detta fick bryta matchen med bröstsmärtor och andningssvårighter kanske skulle ägna sig åt någon lugnare sysselsättning än fotboll (jag vet, det ÄR svårt att hitta nåt mindre macho än fotboll, men ändå....) om han inte tål en liten touch i mellangärdet. Det kommer mer.....

Minnesvärda händelser

De flesta som tränat kampsport en längre tid har nog varit med om en och annan händelse under träning som, på gott eller ont, etsat sig fast i minnet. I Juli var jag med om en sådan händelse som jag tänkte dela med mig av.
Det hela utspelade sig under den sista dagen på IKAEFs sommarläger i den tyska staden Radevormswald (hela veckan är i sig värd ett låååångt inlägg, så jag får se om jag skriver nåt sånt inom en snar framtid). Vi hade under en hel vecka tränat ungefär 6 timmar om dagen i ca 35-gradig värme, utan någon som helst form av luftkonditionering, eller någon annan form av luftförbättring heller för den delen. Det enda vi hade att kyla oss med var de kylda drycker som vi kunde köpa i hotellets bar. Givetvis var vi även förbjudna att köpa med oss någon form av dryck utifrån, vilket vi dock ändå gjorde, bara för att till vår stora besvikelse upptäcka att hotellet helt saknade möjligheter för oss att kyla våra medköpta drycker. Så under hela veckan hade vi alltså druckit ljummet tyskt mineralvatten som vi gjort vårt bästa för att försöka kyla i hotellrummets handfat, dock utan större framgångar.
Träningslägret var upplagt så att man hela tiden hade möjlighet att välja på tre olika pass att träna, och det var påfallande ofta som alternativen framkallade beslutsångest, en önskan om att kunna vara på flera ställen samtidigt och tankar om att kloning kanske inte är en så dum idé trots allt. Jag hade valt att träna Pencak Silat med Jeff Espinous, trots att jag väldigt gärna även hade velat vara med och tränat solo baston med Jon Ward. Med en hel veckas träning i kroppen och tack vare den tryckande värmen så var allas hjärnor mer eller mindre (oftast mer) helt sönderkokta till den milda grad att rörelser som i vanliga fall är tämligen enkla att uppfatta och utföra mest orsakade djupa rynkor i våra pannor och en känsla av uppgivenhet. Till saken hör även att Pencak Silat i sig är en stil som tenderar att få hjärnan att anstränga sig mer än vanligt. Ungefär halvvägs in i träningspasset så hörde vi hur gruppen som tränade solo baston började slå sina käppar mot varandra så att takten bildade introt till Queens "We will rock you". Inom de filippinska arterna är det ganska vanligt att man, i pedagogiskt syfte, använder sig av trummor och liknande när man tränar och att alla då rör sig till rytmen, så det var väl egentligen ingen av oss som reagerade nämnvärt på de rytmiska käppslagen. Vad som gjorde hela händelsen så minnesvärt var när Jon Ward helt plötsligt började sjunga på just "We will rock you" samtidigt som hans elver stod uppställda i en ring och antingen slog rytmiskt på sina käppar eller på varandra. I våra söndekokta, uttorkade och övertrötta hjärnor var det obeskrivligt komiskt, och när han sedan började sjunga på ledmotivet till filmen "Only the strong" så var det en stor del av oss som för en stund slutade träna för att bara stå och flina.
Nu när jag i efterhand ser det hela i skrift verkar det inte ens vara en bråkdel så komiskt som när det faktiskt utspelade sig, men minnet av det kan fortfarande få mig att le stort. Om inte annat så visar det på vilken anspråkslös instruktör och kampkonstnär som Jon Ward faktiskt är. Han är en av de absoluta toppinstruktörerna inom FMA-världen, och han skulle kunna hålla stenhårt på att utåt sett ha ett mycket mer "värdigt" anseende och bete sig mer som många, enligt mig, trångsynta männsikor anser att en mästare bör bete sig. Jon släpper dock lös totalt, både under träning, och på festerna efteråt. Han blev snabbt hedersmedlem i Kali Sikaran Viking Division och lärde sig de oerhört användbara svenska fraserna "Hörde jag en skål, eller?" och sedan "Skål tamefan" med en tydlig göteborsk accent. Är inte det världsklass så säg. Att han sedan toppade hotellbarsnotan med ca 180 Euro är ju bara grädde på moset. Titta gärna in på hans hemsida och skriv några rader i hans gästbok, eller ännu hellre, delta på ett seminarium med honom. Garanterat många skratt och MYCKET bra träning. Jag vet i alla fall att jag kommer att vara där.

Martin Kampmann....

...som fick en chans att gå en match i UFC vann sin match på Rear Naked Choke efter 2:39 i första ronden. Kul att nordiska fighters får en chans i buren, och om fler fighters får etablera sig på andra sidan atlanten så har norden väl etablerade deltagare i både Pride och UFC. Förhoppningsvis kommer det i sin tur att innebära att nordbor allmänhet får en annan syn på MMA-fighters, dvs. att de mer kommer att ses som seriösa och hårt tränande idrottsmän och mindre som de blodtörstiga våldsälskare som vissa politiker och kvällstidningar vill få dem att framstå som, även om jag tror att vägen dit fortfarande är otroligt lång. För de flesta människor är Vale Tudo fortfarande något som är oerhört extremt och fullständigt obegripligt. Jag kommer ihåg när jag var på besök på Justitiedepartementets straffrättsenhet. Av en händelse så var våran "guide" även den person som skulle ge straffrättsenhetens syn på det, vid tidpunkten för besöket, relativt nya lagförslaget. Märkbart road förklarade han att att det finns något som heter Vale Tudo, att det betyder "anything goes", att man för göra i princip vad som helst, och att det faktiskt finns människor som frivilligt vill gå upp och tävla i denna gren. De flesta av besökarna skrattade ganska gott åt hans beskrivning och skakade lite medlidsamt på huvudet. Så vägen till ett allmänt accepterande av MMA som riktigt sport är fortfarande plågsamt lång om du frågar mig. Men sett ur ett längre perspektiv tror jag att det är ofrånkomligt att vi i Sverige i framtiden kommer att få ett bättre kampsportsklimat. I de flesta europeiska länderna är det ju hyffsat accepterat och i vissa länder behandlas ju till och med kämparna med den respekt de förtjänar, så frågan är hur länge Sverige kan distansiera sig från resten av Europa med hjälp av sin fullständigt verklighetsfrämmande lagstiftning. Den som lever får se.

Kali Sikaran-film

En film som visar lite av det koncept som Johan Skålberg och Jeff Espinous lär ut i Kali Sikaran. I just denna film är det Sikaran som visas

Så du trodde att du var vältränad?

Då kanske du ändrar inställning efter att ha testat något av träningsprogrammen på crossfit. Konceptet består i att du tränar både styrka, kondition och smidighet. De publicerar även ett dagligt träningsprogram, så har du brist på träningsinspiration är det bara att kolla in workout of the day så ser du vad de tycker att du ska plåga dig själv med idag.

Bot och bättring

Jag ska ta tag i mitt liv och förbättra vissa delar.....

För det första ska jag bli bättre på att blogga. Det är inte första gången som jag lovar mig själv att jag ska ta tag i bloggandet, och antagligen inte sista heller. Mitt mål för framtiden är dock att skriva kort och ofta, vilket känns som en vettig inledning.
Min andra bättring gäller givetvis träningen. Under sommaren har det blivit på tok för lite blod, svett och tårar. Delvis kan det bero på att jag har gift mig, och därför haft smekmånad, men till viss del är det även lättjan som har regerat. Nu är det dock slut på det, jag har kommit igång ganska bra i gymmet och även tränat lite grekisk-romersk brottning. Kommer jag igång med MMA-träningen och FMA´n så är jag en bra bit på vägen mot beach 2007.
Om nån mot all förmodan läser detta, så får ni gärna mejla till mig och ge förslag på vad jag ska skriva om, så blir det lättare för mig att hålla igång bloggandet.